Dagen innan jag fyllde 28 år, sent på natten, föll poletten äntligen ner;
”Jag ska åka 9 mil skidor i morgon. Hur faaaaasen ska det gå?”
Fram tills dess hade det bara varit en kul grej. Klart man klarar det, på ett eller annat sätt. Men nu, nu var det på allvar. En riktig oro planterades i min mage.
Kl 04.00 väcktes jag av två trötta, men gulliga killar som väckte mig med födelsedagssång och två leverpastejmackor på en bricka. Det var dags! Dags att fylla år och dags att spendera en hel födelsedag i ”fäders spår mot framtida segrar”.
Efter en stadig grötfrukost fick vi skjuts ner till älven, och vandrade över den bort till startområdet. Den iskalla, svarta vinternatten lystes upp av Vasaloppseldarna. En doft av tigerbalsam och bajamaja låg tät kring de uppradade skidåkarna. Nu gällde det!
Åtta timmar och fyrtio minuter senare, gled jag in i mål. Då hade många tankar blivit tänkta;
”Vad gör jag här på min födelsedag?”
”Hur är det möjligt att den där damen på etthundra år är snabbare än jag?” ”Varför är det så enkelt för killar att kissa vart som helst, när som helst, medan vi tjejer måste åka långt in i skogen och krångla ner byxor och underställ och hålla på?”
”Vad GOTT det ändå är med blåbärssoppa!”
”Herregud vad långt det är kvar.”
”Den där proffsvallningen jag lade femhundra spänn på, var är den?”
”Nä, inte mer blåbärssoppa nu.”
”Aldrig mer...”
Sen, när jag kom hem, var jag både stolt och glad. Och lite omskakad. Det tog på krafterna. Det var verkligen en utmaning. Kanske den tuffaste nånsin? Jag har inte gjort om det. Hitills.....
Med vänlig hälsning,
Anna Persdotter Tramontana
form
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul om du kommenterar